|
| |
Poliser borde ha
rätt att byta jobb
2004-09-21
Arbetsmiljö är alltid hur vi sitter och vilken
ventilation det är i lokalerna. Det är mätbart och det kan intygas av
arbetsmiljöingenjörer och mätinstrument. Men hur är det med den mentala och
själsliga ventilationen? Poliser anställs när de är runt 25 år. Sedan ska de
tvingas arbeta med socialt kaos, fylleribråk, knarkare, elände och samhällets
skuggsida år ut och år in. Så länge de sitter rätt i bilen och luftventilationen
fungerar är allt frid och fröjd. Är det arbetsmiljö? Jag anser att den som har
utsatta arbeten som ger själslig förslitning och negativa intryck har rätt att
få ett annat arbete halvvägs in i karriären. Det är inte mänskligt att tvinga
någon att vara storstadspolis från sin ungdom till pension.
Vi reagerar kraftigt när poliser brukar mer våld än vad som krävs eller när
någon tappar huvudet och klappar tillbaka när ett fyllo måttat en smäll. Men är
inte det en reaktion på att man snarare fått för mycket och själsligt slitits ut
av det jobb man har? En del kan hantera att se elände dag ut och dag in, men
inte alla. Det naturliga vore att de när de anställdes visste att de kunde växla
jobb, och hade rätt till det efter 15 år i yrket. Att det fanns en väg ut när
man en dag vaknar upp och känner att man inte längre orkar baxa runt narkomaner,
ducka för smällar från fyllon och ta skit från folk som borde hålla käften. Jag
tror att där ligger mycket av problemet med en brutalisering och hårdare
konflikter – de som är satta att göra jobbet får efter en längre tid nog, och vi
har ingen ventil som kan hantera det.
Om poliser kunde växla jobb kunde deras kompetens nyttjas på andra ställen i
samhället, som i skolan, där ungarna snabbt skulle säga: ”Jag har alltid gillat
barkbåtar, majjen!” när slöjdläraren är en 45-årig före detta piketpolis. Den
som tjänat landet och folket som polis får växla till ett jobb hon eller han
trivs bättre med, ungarna får lärare som sett hur det går om man inte bry sig,
och vi får yngre och mer motiverade poliser i den kår som blir kvar. Detta är
viktigare än att införa en ny myndighet som ska utreda polisens disciplinärenden.
Problemet är att folk inte orkar hur länge som helst själsligt, och vi gör
ingenting åt det utan hänvisar dem till att bli förbannade, vi hänvisar dem till
skilsmässor och till radhusalkoholism.
Det är ett arbetsmiljöproblem som man inte löser genom att komma på nya
finurliga sätt att utreda när folk tappar huvudet och tänder till. Det vore
bättre att ge justitiekanslern resurser att ta större ansvar för
disciplinärenden, men det förebyggande arbetet är att skapa en dräglig
arbetsmiljö där poliser inte slits ut av det de ser och upplever. Om de känner
sig slitna, då ska det vara en rättighet att få ett annat jobb i offentlig
sektor efter en längre tid i yrket. Ingen människa kan vara på topp i evighet
och poliser är inga övermänniskor.
| |
|
