|
|
|
|
Vårt antika
moralbegrepp Folk skriker
sig hesa över Ludmilas doping. Det strider mot sportens moral att riskera sin hälsa
för att bli bättre och mer underhållande.Vilken moral? Formel 1 förare lever
i dödens väntrum. Vi ser repriser när bilar snurrar av i eldmoln, för att
sedan tala depåstopp och tider för dem som fortfarande har klarat sig.
Eurosport fylls av rally, där bilar flyger över åskrön och med en hårsmån
undviker att köra ihjäl åskådare som står och trampar i dikena, angelägna
att få en lukt av avgaser och brända lameller. Igår såg jag på ishockey.
Blodet rann efter att en klubba körts upp i ansiktet, det tacklades och man kände
verkligen hur luften trycktes ur den som klämdes mot sargen och publiken skrek.
Vad driver
formel 1 föraren att passera kamraters eldmoln i trehundra kilometer i timmen?
Entusiasm, dödslängtan eller en lön på fyrtio miljoner kronor? Vad får
ishockeyspelaren att acceptera att få hela käften utslagen i NHL? Genuint
sportintresse, vansinne eller en lön på fyrtio miljoner kronor? Vi har
accepterat det alltmer gladiatoraktiga sporterna och vi har gjort dem till TV
sporter. Vårt samhälle får utlopp för något genom detta. Precis som i det
antika Rom. Spelen fyller en psykosocial funktion. I vår tråkiga vardag av
blanketter, sura medmänniskor och bilköer får vi utlopp för spänning och
fart genom sporten. Det erbjuder ett fönster av äventyr, en sorts storhet
genom ombud. Därför fylls TV kanalerna med fullkomligt livsfarliga sporter. Vi
hedrar människor som ligger på gränsen till det farliga och utmanar döden.
De fyller reklamen, vi ser dem på TV och på löpsedlar. Varesig de bestiger
Mount Everest, en fullkomligt onödig lek med döden, rusar fram i trehundra
kilometer på våt asfalt eller mosas mot sargen så plexiglaset svajar. Tydligen
behöver vi det. Vi uppskattar det. Det är något vi gillar. Och vi ger dem rejält
betalt för mödan. Tiotals miljoner kan den räkna med att tjäna som blir
duktig nog att nå den absolut farligaste nivån, världselitnivån, och de är
nationernas hjältar. Det moderna samhället är inte så modernt. Vi har
som gruppvarelser knappt utvecklas sedan antiken. Vi vill se kampen, svetten och
faran. Därför går vi på en stadium för att se sporterna utkämpas, precis
som för 2000 år sedan, och det enda moderna är varmkorv och bärs på burk. Om människan
utvecklat sitt sociala patos, och gått från det våldsdyrkande och farliga
till fredligare sporter, skulle de stora TV sporterna vara schack, badminton och
bowling. Känn spänningen när
schacket går från F2 till H6. Intensiteten, stämningen och sportsmannaskapet.
Givetvis är det inte så. Vi vill se hur svetten flyger, blod och hur kraften fördelas
i kroppsvävnaden. Hur kroppar och människor hetsas som kamphundar i en farlig
kamp. Vi dyrkar den starka människan. Människan är Gud. Ett snart 3,000-årigt
hellenistiskt kulturarv som intog en ledande plats i alla av den kända världens
livsåskådningar, utom en, runt 300 f.v.t. Så när några under ordnade
former vill slå varandra på käften, vilket på intet sätt avviker från
faran eller riskerna med den övriga sportvärlden, då får det bara göra det
om de inte får ersättning. Att slå varandra på käften är dumt nog som det
är, vore det inte bättre om de kunde få ersättning för sveda och värk? Hur
dumt är det inte gratis? Att hetsa djur
till döds är strängeligen förbjudet men att hetsa människor dyrkas. De överlevande
ges guld, ära och hedras. Varför
skall inte boxarna får betalt för sitt arbete att underhålla dagens patricier
och plebejer? Vad gör deras konst sämre än de andra som utmanar döden och sätter
livet på spel för vår underhållning? Och
är det så upprörande om någon tar ett stärkande piller för att orka med
som underhållare till en spänningstörstande publik? |
|
|
|
