|
|
|
|
I det moderna
samhälle vi lever har sexualitet övergått från fortplantning och liderligt
intensivt umgänge till masskonsumtion och underhållning. Sex har separerats från
känslor och vi pratar sex med varandra som vi vore avdankade pensionerade
gynekologer som mentalt fastnat i gynstolen. Vart jag än kommer bland folk så
är det sexskämt, sexanspelningar, sex i tidningen, sex på TV, sexistisk
reklam och nu börjar jag blivit riktigt uttråkad. Hur reagerar vi människor
när vi får för mycket av någonting? Vi kräks till slut. De första
dagarna i mars 1984 bestämde jag mig för att en gång i livet verkligen vila
mig, jag var trött och utarbetad, så jag skulle sova i en månad. I vårt liv
har vi närmare 800 månader, så
varför inte uttnyttja en till vila? Jag lämnade knappt sängen, och detta var
före kabel-TV så Dostojevski stod för den lilla underhållningen som bestod i
att läsa. Matsedeln bestod av limpa skuren på frihand, mjölk och falukorv.
Efter tre dagar var det urtråkigt. När jag väl klev upp och klädde på mig
den 4 april 1984 var jag så trött på att vila, slöa och dröna att jag
fortfarande känner mig utvilad. Jag har aldrig haft så tråkigt i hela mitt
vuxna liv. När jag
ser mig omkring i ett samhälle, som lägger mer energi på att lära 65-åringar
hitta g-punkten än att lösa världssvälten, måste jag ställa mig frågan om
man inte börjar få nog. Att man börjar känna att det sitter i halsen och
vill upp. Jag blir halvkär ungefär tre gånger om dagen. Det kommer så där
krypande från ingenstans och plötsligt är det bara så. Så där fjolligt fjörtisaktigt
småkär. Det är jag rätt stolt över. Hur främmande är det för mänskligheten? Ljusår. Du kan testa
detta på din omgivning. När alla sitter och garvar och pratar sex, sex och sex
över ett par öl eller ett par flaskor Alsace, säg plötsligt ”Jag är kär!”.
Detta är ofta så chockerande att ingen reagerar först utan man får säga det
en gång till men sedan blir det tyst. Kär? Hur kan en människa vid vuxna år
gå och bli kär? Kär finns inte. Det dör när man fyller tjugo, sedan är man
i branchen och där finns inget utrymme för något så amatörmässigt som kär.
Man kan erkänna vad som helst annat från att man är den svenska talibanen
till amfetaminist, men kär är mer än vad folk klarar. Där går
något förlorat. Vi upphör att bli känslomässigt engagerade. Jag har slutat
se på TV-serier som ”Sex in the City”, jag slänger kvällstidningarnas
orgasmbilagor och fokusera på att leva och må bra. Jag tror att när man
slutar kunna bli kär då står depressioner, impotens och förvirring för dörren.
Det är viktigare för mig att försvara, förmågan att bli kär och vara känslomässigt
närvarande, än om jag kan genomföra ett samlag som ger 6.7 istället för 5.2
på Richterskalan. Att känna att sitt känslomässiga, intellektuella och
kroppsliga jag är i samklang är inte ett mål i sig, det är en del av att
leva. |
|
|
|
