|
|
|
|
HYMLANDET OM
SKILJSMÄSSOR Tack vare att
jag fick sitta ett antal timmar i ett väntrum så tvingades jag i brist på
annat läsa ett tjugotal veckotidningar. Ordet väntrum består av två delar, väntan
och rum, och eftersom väntan
fanns i överflöd läste jag allt om kändisar, halvkändisar och hur orakel förklarade
både det ena och andra. Ett genomgående
tema var skiljsmässa och med förklaringar över varför folk skiljts sig och
separerat. En efter en talade om att man skiljt sig för att man ”glidit isär,
växt ifrån, omvärdera livet efter barnen blivit vuxna, fått nya intressen”
för att sedan berätta om sitt nya
livsbejakade, sprituella och intellektuellt harmoniska jag.
Från att vara ett erotiskt och emotionellt band verkar det som man slutar som två professorer i teoretiskt filosofi som har teoretiska meningskiljaktigheter. Skiljer sig folk för att man inte delar varandras syn på existensialismens värdesyn eller är det för att man inte längre lyckats mobilisera åtrå? Att den andra parten inte längre katalyserar kroppsförändring och hormonchock? Jag är tillräckligt nära människan ursprung för att se en skillnad i vad som sägs och vad som är. Folk skiljer sig för att de inte längre attraheras sexuellt, i första hand, och därefter om Immanuel Kant hade rätt eller om Schopenhauer sa det ena eller andra. I ett samhälle
som accepterat serieäktenskap, där vi lever i samboförhållanden och äktenskap,
som följer efter varandra, kommer konflikten med det traditionella monogama värdenormen.
För att inte framstå som polygama, om än att det är efter en sekvensiell
vertikal skala istället för parallell horisontal, skapar vi rationella
anledningar till att dra vidare. Lätta ankar och segla ut på erotikens ocean. Vi klär in förflyttningen
från en partner till en annan till att det blir som att byta kompis. Den
avsexualiserade förklaringen att man ”vuxit isär, glidit ifrån varandra,
omvärderat livet och fått ny livsinriktning” får det att framstå som
naturligt och opersonligt. Det är också bekvämt eftersom det undviker en värdering
av vår egen attraktivitet, särskilt om man blivit dumpad, och vi kan känna
att vår självkänsla går ograverad igenom detta. Därefter kan
vi gå vidare och kohabitera med nästa människa och känna oss genuint
monogama. Det märkliga är
att det sker i ett samhälle som diskuterar sex mer öppet än vad som är
smakligt, där tidningar snart inte utelämnar en enda detalj, och då är frågan
om detta omskrivande av
skiljsmässor inte är annat än småborgeligt hymlande? Med risk att bli
utställd på naturhistoriska efter mitt frånfälle, så bedömer jag att de
relationer jag haft brutits därför att den sexuella attraktionen försvunnit
och inte någon spirituell meningsskiljaktighet eller att vi var oense om
praktisk filosofi. Man kan faktiskt stå ut med rätt stora skillnader i åsikter
och attityd om den mänskliga intensiteten och sexuella attraktionen finns.
Även Einstein hävdade att när det verkligen gäller är det
underkroppen som styr. Frågan är om vi verkligen är så öppna som människor?
Eller är vi öppna för saker där vi känner oss attraktiva, på hugget och
framåt, medan vi hymlar med det som kan ifrågasätta oss som sexuella
individer och skada vår självkänsla? Samhället
har förändrats och vår syn på långvariga relationer men normen i samhället
är fortfarande att man gifter sig och sedan begravs man tillsammans. Är den
normen obsolet? Antagligen inte. Det ideala är säkert ett långt, trofast och
ömsesidigt kärleksförhållande som varar livet ut. Frågan är snarare om det
idealet kan överleva i den miljö av frihet, frestelser och krav som vårt samhället
idag består av eller om serieäktenskap är den nya normen, och isåfall, varför
hymla om transaktionen? |
|
|
|
