|
|
|
|
JAG MÖTTE
FOLKHEMMET Jag
reagerar först inte men plötsligt får jag ser en stor skylt med ordet ”Hälsingland”.
Det första problemet är att växla språk i tankevärlden. Hälsingland. Långt
borta i fjärran. Mitt i det
mellersta av USA står det med stora bokstäver ”Hälsingland”. Kryptiskt.
Frågande. Jag har bott i Hälsingland, tittat på bandyn och dansat tilll
dansband i Folkets Park. Det var på den tiden man kunde springa från Delsbo
till Ljusdal. Då fanns det ork. Hälsingland är stake. Det är snöiga
sluttningar ner mot älven, det är frusna löv bland frostigt lingonris, det är
fik som ser ut som rent 50-tal. I Hälsingland lever man. Men varför här?
Jag låter
bilen glida in på parkeringsplatsen och tittar rakt in i ett skyltfönster med
en jättelik Dalahäst, utställd i skyltfönstret för Viking Office Supplies.
Helt uppenbart måste man kliva ur. Givetvis tar jag mina Rayban Leather från
1982. Bakom mina solglasögon ser jag svenska och amerikanska flaggor, dalahästar
i skyltfönstren, svenska färger och banderoller med orden ”Swedish Week”.
Makligt rör jag mig efter trottoaren och tittar efter vad som finns. Det är en
liten stad mitt i USA. Geneva, Illinois. Du har aldrig hört talas om den och
inte jag heller förrän den dagen. Konstigt. Främmande. När jag går efter
gatan möter jag rena svenska fornlämningar. Saker som man i Sverige numera möter
när man skall lugga Allmänna Arvsfonden eller Statens Ungdomsråd på pengar
till kontorslokaler och ombudsmän för organisationer som bara finns på
pappret. Lyssna på ordet. IOGT. Godtemplare. Det har upphört att existera i
det svenska samhället. Nu står jag
framför en livslevande IOGT förening som har boktombola, svartvinsbärsläsk
och snälla tanter som utan lön försöker förbättra samhället. Det är som
att komma tillbaka till Sverige för hundra år sedan. När folk hjälpte
varandra, brydde sig och försökte förbättra samhället. Vid tombolan står
en liten mager tant. Jag köper en näve lotter för jag tycker tanterna skall
uppmuntras. Det tar sin lilla tid att öppna alla nitlotter, så jag börjar
tala med tanten. Hon kan svenska och vi växlar språk. Hon kom till Amerika på
30-talet och är över 90 år. Vi pratar lite om förr och nu. Hon har varit
nykterist och godtemplare hela sitt liv. Det hela började som Blåbandist. Jag
har aldrig mött en livslevande blåbandist. Jag
tackar tanten och fortsätter undersöka denna oas av svensk forntid.
Organisationer som Metodistkyrkan och evengeliskt-lutheranska väckelseförbund
står i mangrann trupp och serverar varmkorv, saft och mackor med knäckebröd.
Lätt förvånad lämnar jag denna oas av svensk präktighet och osjälviskhet,
fördold bakom plastvikingahjälmar och skyltar för Lövångers ångbageri, för
att fortsätta undersöka den amerikanska kontinenten. Vikingablod, ingen
ljummen välling. JK
|
|
|
|
