|
| |
Nätdejting slutar
lätt i missbruk
2004-02-17
Finn kärleken på nätet. Den sista stora och enda. Jag
tror inte den är så där enda. Jag tror att de flesta som träffats på nätet
fortsätter att kvarstå som kontaktsökande på nätet fastän man nu lever i en
relation. Vilket gör att många av dem som söker kärleken på nätet antagligen
redan har funnit den, om man ska läsa den allmänmoraliska lagboken. Man är helt
enkelt ute och shoppar efter något bättre. Det är rätt oskyldigt. Det kan enkelt
förklaras bort: "Oj, är den kvar på nätet?", "Det var så svårt att ta bort den
..." och "Det menar du inte ...?" Att fortsätta leva som kontaktsökande på nätet
känns inte som otrohet, utan mer en privatsfär av lite öppenhet mot livet, även
om effekten är lika sökande som att putsa ögonbrynen med tungspetsen på krogen.
Det ramlar in lite e-post som förgyller självförtroendet och det kan man inte
säga nej till. Bara tanken att man har tusentals av möjliga partner så
tillgängligt gröper ur vår vilja att ge upp det. Man vet ju aldrig vem som hör
av sig. Vad som flyter förbi under bron. Man kan ju inte lägga alla ägg i en
korg. Sakta men säkert framstår det som naturligt att fortfarande ha sin
kontaktsökande identitet kvar på nätet. Dejtingsajter framstår som
oljeraffinaderier. In kommer oraffinerade kärlekssökande som ett jämnt flöde ur
den djupa havsbotten på den erotiska oceanen, där de förlist, och med teknikens
hjälp förädlas de till nya lyckliga par.
En början och ett slut. Problemet att vi trivs rätt bra i kokgrytan på
raffinaderiet där vi kan olja runt i sörjan på ett sätt som vi i våra josigaste
pubertala fantasier inte ens hade fantasi att fantisera om. Vem vill bo med en
person på 37 kvadratmeter i förorten och överge tusentals personer på 37
centimeter bildskärm där man själv är knutpunkten? Vi gillar att vara en
känslomässig T-Centralen där allt bara passerar. Det passar vår egen egenkärlek
och inbillning att vi är så attraktiva, där komplimangerna radas upp när
dörrarna öppnas till e-postprogrammet. Så det är problemet. Vad är lösningen?
Att man avtalar, sa juristen i mig. När man bli ihop så förbinder man sig
gentemot varandra, om man nu vill vara monogamt ihop, att avveckla sitt
kontaktsökande på nätet. Varenda profil. Ens kamrater kan mot några pilsner
eller ett mål mat på Hot Wok bli övervakningskommission. De är ändå ute och
surfar efter den stora förhistoriskt monumentala kärleken.
Alternativet är att vi annars lever i en gråzon, om vi verkligen vill vara ihop,
där vi ständigt står med ett ben utanför tröskeln. Jag tror att nätdejting kan
ge ett dejtingmissbruk, där folk inte klarar av att sluta dejta eftersom det ger
en sådan kick för deras självförtroende som de inte kan avstå ifrån. Även om det
verkar som en oskyldig flirt vid sidan om, så vet vi, av erfarenhet, att det kan
ta en riktning vi aldrig i vårt medvetna (vårt smygsnuskiga undermedvetna verkar
dock alltid vara med på noterna) räknat med. Man kan även komma till slutsatsen
att man låter kontaktsökandet fortsätta så man får lite nyttig konkurrens i det
nya folkhemmets anda, där allt ska konkurrensutsättas, men det är ett beslut man
tar. Man tar bort rosenskimret och ser saker för vad de är. Att det är för
inbjudande att kvarstå som kontaktsökande, och enkelt, trots att man träffat
någon. Det må vara krig i Irak, men om man inte är öppen och diskuterar detta
med sin nya partner från nätet kan det bli världskrig i ens egen tv-soffa. Och
det som kunde bli ett bra förhållande dör i misstro, en flodvåg av anklagelser,
sanna eller falska, och tunga krevader när skuldartilleriets granater slår ned.
Så ser fan ut på väggen.
| |
|
