INGET TVÅNG TILL ALTERNATIV TVISTLÖSNING     

Hade Sverige redan 1996 öppnat registret för vem som helst att registrera domäner hade vi haft en snabb rättsutveckling och redan efter några år kunna redovisa juridisk praxis kring domäner. Om det nu utbryter en flodvåg av konflikter kring domännamn så är det hänförligt till det enkla faktum att varje ny rättsordning måste konstitutera sig. I USA hade man 1995 – 1999 en serie av tvistemål kring domäner. Idag är det ytterst få. Man har upparbetat praxis. I Sverige hade vi ett system som byggde på vad NIC-SE tyckte och vi andra fick vackert rätt oss därefter. Den första genvägen är att helt förlita sig på varumärken att skilja agnar från vetet. Det är enkelt att bara fokusera sig på varumärken men det brister som vattendelare. Handläggningstiderna för varumärken är över två år, om än att de kortats nyligen, och det gör att vi har ett system som inte tar hänsyn till att varumärkessystemet har 42 klasser, vilket teoretiskt ger 42 företag samma rättigheter, och som jag sa tidigare den långa handläggningstiden som i Internettid är geologisk. Till det kan vi lägga  firmanamn, släktnamn och andra rättigheter. 

Så i det nya avtalet med NIC-SE står det att ” En Innehavare får anses ha en rätt eller berättigat intresse till domännamnet särskilt om det visas att -användning - eller förberedandet av användning - av domännamnet skett i samband med marknadsföring av varor eller tjänster innan tvistlösningen inleddes”, vilket är insiktsfullt men vi kommer nu rätt snart att behöva ställa oss frågan hur detta tolkas. Det räcker med att man hittar ett namn och använder det oavsett om det finns ett varumärke tidigare? Knappast. Ovanstående kan låta som en låg ribba och ett skydd för den som investerar tid och energi i en domän. Eftersom vi har två konfliktlösningsmodeller, domstol och alternativ tvistlösning, så kommer det att bli utrymme för taktik. Den som läser vad Alternativ Tvistlösningsförfarande (ATF) anser vara ond tro är betydligt mindre än vad jag spontant tro att en domstol skulle anse som ond tro. Så den generösa skrivningen ovan är verkningslös.

  Spiken i kistan är när den innovativa entreprenören skall bevisa att ”domännamnet är allmänt känt för Innehavaren även om denne inte förvärvat någon ensamrätt till den benämning som utgör namnet” som det står i NIC-SE regler. Den ribban ligger på KODAK och Coca-Cola nivå.

 Problemet ligger i avtalet som är en grund för nyttjandet av .se. Där skall man medge att ATF genomför tvistlösning. Eftersom rättsordningen är under skapande, och den vaga grunden för ond tro som ATF förmedlar, anser jag det vara fel att den som registrerar en .se domän skall vara bunden att medverka till alternativ tvistlösning. Det måste vara frivilligt att medverka till en tvistlösning som redan i inledningsskedet visar en uppenbar obalans. 

JK

Läs "Så sänkte jag Sovjetunionen" som gratis e-bok - den tryckta kostar bara 39 kronor på Adlibris